Publicerad i Göteborgs-Posten

I scener där skuggor och dockor möter fantasin leker Nasrin Barati med tankar om livet. Hon är skådespelaren som valde bort den traditionella teatern för att istället ägna sig åt dockteater och skuggspel. 

En trappa ner i källaren från Chapmans Torg, en bardisk, bord och stolar, färger. Barn som fyller foajén. En clownstaty tar emot bredvid biljettluckan. Förmiddagens föreställning om Bobo som inte kan sova är precis slut och Nasrin Barati bjuder på en kopp kaffe. I år firar hon tjugo år. Så länge sedan var det hon startade Dockteater Sesam.

Det var 1987, samma år som hon kom till Sverige från Iran.

I Iran arbetade hon som skådespelare och spelade pjäser av storheter som Pinter, Shakespeare, Miller och Kafka. Hon hade sex års universitetsstudier i dramatik, film, teater och dockteater vid Teherans universitet bakom sig, men hon hade också en fyraårig dotter vars pappa bodde i Sverige. Av den anledningen flyttade även Nasrin.

– Jag lämnade allt, mitt liv som det såg ut och min karriär och fick börja om på nytt, men mitt jobb är min passion och då har det ingen betydelse var någonstans i världen jag befinner mig.

Hon kunde inte svenska när hon kom, men trots det valde hon att inte läsa svenska för invandrare.

– Jag ville lära mig det levande språket och lyssnade istället på radion, pratade mycket med människor och spelade teater på svenska. Jag sa mycket som var fel, men det finns alltid nyckelord som är universella.

I början reste hon runt i Sverige med teatern och satte upp föreställningarna på fritidsgårdar och folkteatrar. Först 1992 fick hon sin fasta scen på Chapmans Torg. Även om hon fortfarande turnerar till en viss del tycker hon det är skönt med en fast bas som publiken själv kan söka upp.

Dockteater Sesam är ombonad med bord och stolar i olika storlekar, med en bardisk som löper utmed ena långväggen, och med blomstergardiner över en fönstermålning på väggen. Nasrin ler ofta, skrattar till då och då och pratar med inlevelse om sin stora passion, skuggteatern.

– Jag blandar olika visuella former i pjäserna, dockor och skuggor, och vill ha något nyskapande i varje föreställning, men skuggteatern är ändå min absoluta favorit. Det finns något magiskt i den.

En scen där skådespelet är gjort av skuggor. Det är skuggteater. En teaterform som är nära publiken, men ändå omöjlig att greppa rent fysiskt. Enligt Nasrin som en surrealistisk dröm som skapas på samma ställe som fantasin, i en värld någonstans mitt emellan dröm och verklighet.

– Du har känt föreställningen och sett den trots att det är en skugga – och den går in dig och påverkar dig. Det är en teaterform som står för sig själv, inte lik någon annan, och med helt andra förutsättningar. Publikens sinnen måste kunna uppfatta något som gestaltas bara som ljud och skugga.

Nasrin gör teater för vuxna, för tonåringar och för barn, men det är inte åldersgränserna som är det viktigaste när hon planerar en ny uppsättning. Oavsett om pjäserna är anpassade för barn eller äldre så strävar hon efter att gestalta något som ligger bortom åldern. Men det finns många fördomar att kämpa mot. Dockteater har en ganska en låg status och förknippas oftast med barnteater. Av den anledningen funderade hon ett tag på att ändra teaterns namn.

– Det är inte många människor som vet vad dockteater handlar om, och jag har varit tvungen att hela tiden förklara. Ett tag blev jag lite trött på det, säger Nasrin.

Nu arbetar hon som vanligt, med samma namn på skylten, och med målet att utveckla teaterformen för att på det sättet få upp människornas ögon för dockteater.

Hittills har hon satt upp ett antal kritikerrosade föreställningar för vuxna. Däribland Skuggan av min själ, som är en pjäs om Federico Garcia Lorcas liv, Ett drömspel av Strindberg, och Mozarts Trollflöjten.

Av Trollflöjten blev det 400 förställningar och hon berättar ivrigt hur publiken reagerade på föreställningen.

– Flera musiker som var med i Ingmar Bergmans filmatisering av trollflöjten såg föreställningen, vänner till Håkan Hagegård som spelade Papageno i Bergmans version. ”Håkan måste se den här Papageno”, sa de till mig.

Hösten föreställningar är främst riktade till barn, men redan under 2008 kommer en kvällsföreställning för vuxna. För tillfället arbetar hon med librettot och musiken till en ny opera, vilken det blir är en hemlighet, men hon avslöjar att det blir en komedi och att hon kommer att samarbeta med operasångare och klassiskt skolade musiker.

Nasrin Barati tror på framtiden även om hon sannolikt aldrig kommer att bli rik på sin teater. I huvudsak lever hon på kulturstöd, men säger att hon har ett gott rykte och att verksamheten hittills har gått runt ekonomiskt, om än med knapphet.

– Jag kan vara stolt om pengarna räcker till löner som ger oss som arbetar här ett värdigt liv. Men pengar är inte det viktigaste. Publikens respons efter en föreställning ger oerhört mycket.

Hon berättar om truliga tonåringar som motvilligt blivit gripna av dockföreställningarna och om en sexårig pojke som en gång kom fram till henne efter en föreställning och med stora ögon förklarade att han hade två frågor. Den första löd: Vad är meningen med livet.

– Vad svarar man på det? Nasrin ler stort och gestikulerar frågande innan hon fortsätter. Men det är bland annat sådana frågor vi jobbar med i föreställningarna.

Sedan kom fråga nummer två: Var är toaletten?

– Helt fantastiskt, säger Nasrin, tydligt berörd av minnet. Två så totalt olika frågor.

 

       Sven Bjerde