Publicerad i Göteborgs-Posten

I mitten av Linnégatan ligger Göteborgs kanske mest omöjliga hus, som hämtat ur en illustrerad barnbok. Ett lilleputthus i centrum, omgivet av höghus. Det är Jamshid Bakhtiarirads creperi.

Jamshid tog över creperiet 1992 och hans matlåda är populär bland Linnégatans hungriga nattsuddare. Själv trivs han med närkontakten med människor.

– Jag gillar människor. Det spelar ingen roll om de är fulla eller nyktra, om de är män, kvinnor eller barn, säger han och tillägger att han inte skulle vilja byta ut creperiet till något pris.

Lokalen är klaustrofobiskt trång och ingången består av en klottrad plåtdörr med en höjd på knappt etthundrafemtio centimeter. Det är till att huka sig när man går in. Radion är inställd på någon kanal med populärmusik, kanske P3, och ur högtalarna hörs Sandi Thom´s I wish I was a punkrocker medan Jamshid gräddar en pannkaka åt en kund. Det är fortfarande bara lunchtid, men solen skiner och Jamshid har öppnat tidigt. På skylten med öppettiderna står det annars att han öppnar 16.00 och håller öppet hela kvällen, på helgerna hela natten. Men han försöker anpassa öppettiderna efter vädret så gott det går.

– Jag tror inte att kunderna tänker så mycket på öppettiderna, säger han. De vet att jag är här och om det är öppet när de går förbi handlar de också.

Målade propagandaporträtt

Jamshid Bakhtiarirad föddes i Iran 1962 och blev som ung man under åttiotalet inkallad i kriget mellan Iran och Irak, men tack vare att han var konstnär slapp han bära vapen och blev istället satt att måla propagandaporträtt åt regimen.

– Jag fick måla tavlor, i ett stort eget rum, medan andra, vänner, bar vapen och dog, säger han och slår ut med händerna i en gest som visar att det ändå inte var så enkelt som det låter.

Han anstränger sig för att beskriva hur mixade känslorna var inför kriget, inför regimen och inför lojaliteten mot det egna folket. Och hur ung han var, men det är inte lätt. Helst vill han inte tala om det. Inte heller om varför han lämnade Iran, men en bidragande orsak var att han inte ville fortsätta måla porträtt åt regeringen när han lämnade armén. Tidigare hade hans bror tvingats fly av politiska skäl, och när Jamshid avbröt samarbetet med regimen kände även han sig hotad. 1989 kom han som politisk flykting till Sverige.

Ett välkänt ansikte

I Iran blev Jamshid antagen till konstnärsutbildningen vid Teherans Universitet efter tiden i armén, men svårigheter att få bostad och dyra levnadsförhållanden gjorde att han istället började studera matematik i hemstaden Shiraz. Studier som han tvingades avbryta när han flydde från landet.

Efter att ha kommit till Sverige och lärt sig svenska på SFI hade han långtgående planer på att studera grafisk design, men så blev hans pappa, som var kvar i Iran, svårt sjuk och dog utan att han hunnit träffa honom en sista gång. I samma veva fick Jamshid erbjudandet att ta över creperiet och bestämde sig för att ännu en gång lägga studierna på hyllan.

– Pappa skulle egentligen ha hälsat på i Sverige, men sökte av misstag uppehållstillstånd istället för turistvisum. Det gjorde att han fick vänta sex månader på ett nytt tillstånd. En vecka efter att han hade fått det dog han, säger Jamshid.

Sorgen efter pappans död bidrog till att Jamshid jobbade långa dagar och nätter i creperiet, trots ett litet kundunderlag. Men det var något som hjälpte honom vidare i livet.

– I början kom det kanske en kund efter klockan tolv på natten, inte alls som nu. Linnégatan har förändrats väldigt mycket sedan dess. Det är mycket mer folk i rörelse nu, säger han.

Och de flesta i Linnéstaden vet vem han är. Även ute i världen är han omnämnd.

– Till och med Lonely Planet har skrivit om Jamshids creperi, säger han och ler. Först trodde jag att de som berättade det skojade med mig, men sedan tittade jag i deras bok och såg att det stämde.

Han berättar om den sköna känslan av att vara känd av så många människor och tar som exempel en gång när han hade ett ärende till Bostadsbolaget och genast blev igenkänd, ”det är du som har det där creperiet, eller hur?” Eller när han var och badade och några tjejer glatt hälsade på honom. Människor som han inte känner, men som vet vem han är.

– Man är som i en tv-ruta som alla kan se in i när man står här, säger han.

Många har träffats vid creperiet

Själv försöker han komma ihåg så många av sina kunder som han kan, och deras favoritcrépes, men medger att det kan vara svårt. Några som han speciellt minns är de som har blivit förälskade utanför hans snabbmatslåda. Och de är ganska många. Som ett exempel berättar han hur en man kom och lämnade över en egenhändigt författad bok till honom för ett tag sedan.

– På första sidan hade han skrivit att det var här, vid creperiet, som han och hans tjej träffades. De möttes av en slump, först en gång och sedan en andra gång och så blev de kära.

Jamshid upplever att han har gjort något gott genom creperiet, och att han trivs med livet som det har utformats. Om målning tidigare var hans största intresse så har det sedan några år tillbaka ersatts av hans nu femåriga dotter.

– Den bästa tiden för mig nu är när jag tar hand om och leker med min dotter, säger han.

På frågan om han inte tröttnar på pannkakor ler han stort och berättar att han aldrig tappar lusten till crêpe trots att han säkert äter två, tre stycken varje dag när han arbetar.

– Dessutom ger det mig möjligheter att experimentera och ta fram nya fyllningar.

 

Sven Bjerde