Publicerad i Göteborgs-posten

Sandra Erikson är fjärilssimmaren som trots att hon har tagit guld i Paralympics, EM och i SM ändå är en doldis i idrottsvärlden. Hon är drabbad av syndromet AMC och med en armstyrka som en treåring handlar mycket av vardagen om att hitta alternativa lösningar på till synes enkla problem.

2004 landade Sandra Erikson i Aten för att tävla i sitt andra Paralympics. Fyra år tidigare hade hon som nittonåring tagit en sjätteplats i Australien. Som tjugotreåring var det var guld som gällde. Idag minns hon knappt hur det kändes att stå överst på pallen, det var så stort på alla sätt.

– Jag kommer ihåg att jag marscherade in och vinkade till publiken, att jag var grymt nervös. Sedan gick startskottet och allt jag tänkte var att jag skulle simma väldigt fort.

Hon vann och satte nytt världsrekord i femtio meter fjäril. Känslan var enorm. Hon var bäst i världen, men ändå var det skönt att tävlingen var över. Förberedelserna hade varit oerhört jobbiga med träning upp till två gånger om dagen.

Efter ett OS-guld, ett EM-guld, elva nordiska och svenska guld, totalt elva silver och fyra brons bestämde hon sig för att ta en timeout från simningen. Då hade hon förbättrat sina två världsrekord i fjäril sex gånger. Men det korta uppehållet blev permanent och istället för att tävla följer nu tjugosjuårige Sandra årets Paralympics via teven.

Dessutom ville hon ha en hund, något som dittills hade varit omöjligt. Nu rusar den vita schäfern Mimmi glatt omkring på gräsmattan utanför landshövdingehuset i Majorna, Göteborg, där hon bor i en tvårummare tillsammans med Mimmi och katten Lilla My.– Jag var så trött på simning. Jag hade försakat så mycket och ville vara hemma, gå ut på kvällarna och ta ett glas vin utan att tänka att jag inte borde.

Sandra lider av AMC, ett syndrom som gör att hennes muskler är kraftigt försvagade. Som barn var hennes fötter kraftigt vända inåt. Hon pekar på sina ben, på ärren. Bara under skolåren opererades hon ett tjugotal gånger och Hon var tvungen att ha skenor både på ben och händer och träna sjukgymnastik varje dag. Men skenorna som skulle rätställa benen kliade och gjorde ont och sjukgymnastiken var tråkig.

– Då var det annorlunda med simningen som var kul, inte alls samma sak som att sitta på en boll och få instruktioner av en sjukgymnast om vad jag skulle göra.

Simningen var också en social grej, och bra träning. Hon kunde ju inte delta i den vanliga skolidrotten där det var alldeles för mycket bollspel.

– Fast under en period i mellanstadiet fick jag alltid lägga straffarna på fotbollsmatcherna. Tack vare skenan på min vänstra fot lade jag nästan alltid upp bollen i det vänstra krysset.

Som vuxen har Sandra nått flera av sina stora mål som OS-guld, körkort och utbildning, men fortfarande kan vardagen ställa till med problem.

– Om till exempel bilen krånglar kan det hända att jag börja gråta. Jag behöver den för att handla. Har jag burit för tunga kassar så orkar jag inte laga någon mat när jag kommer hem.

Eller när hon ska ställa in flera tallrikar i köksskåpet. Då måste hon först hämta en stol, sedan ställa sig på stolen och lyfta en tallrik åt gången.

– Det är jättefrustrerande, men kan jag inte så kan jag inte. Jag får vara lite finurligare och tålmodigare istället. Det tog flera år innan jag lärde mig att knäppa jackan, men nu stänger jag den hur lätt som helst. 

Nu jobbar Sandra i ett projekt som riktar sig till föräldrar med psykisk ohälsa och till deras barn. Inom psykiatrin har hon arbetat sedan 2005 då hon blev färdig socialpedagog.

Hon trivs med att bo i Göteborg, att kunna vara en i mängden. Inte som i barndomsstaden Götene där alla visste vem hon var långt innan hon tog sina stora medaljer. Ändå kommer hon inte ifrån att folk tittar på hennes armar och på hennes personliga sätt att gå. Hon ler lite, säger att hon är van, att hon inte orkar tänka på det längre.

– Det kvittar ju hur mycket jag bantar, hur mycket jag tränar. Mina armar kommer ändå alltid att se ut som de gör och jag kommer aldrig bli hundra procent stark i dem.
– Det var en härlig känsla. Några hade bara ett ben, andra foten bak och fram. Där var det ingen som sa – Sandra, hon med armarna du vet.Så var det inte i OS-byn. Där var det inte handikappet som människor lade märke till. Där hade alla någonting som utmärkte dem fysiskt.

Sandra pratar oftast inte om sina framgångar i simbassängen och menar att OS-guldet inte har öppnat så många vägar för henne. Någon kanske har känt igen henne på ICA, men det är allt. Guldmedaljen står med i hennes CV för att visa att hon är målinriktad och att hon inte ger sig i första taget.

– Jag tror faktiskt inte att jag kan glida speciellt på mitt guld. Skulle jag komma till Spy Bar i Stockholm så skulle det ändå aldrig stå i SE & HÖR att Sandra från Paralympics var där. Det är helt enkelt inte intressant. Handikappidrotten är alldeles för liten för det, inte som vanliga OS.

Sven Bjerde

 

Förlamningar i muskler

Arthrogryposis Multiplex Congenita

AMC ger svårigheter att röra lederna och orsakar förlamningar

i muskler runt leden

1 barn av ca 5000 föds med AMC

Idag lever 350-400 personer i Sverige med diagnosen.

Med rätt behandling kan de flesta med syndromet leva ett normalt liv i vuxen ålder.

Sandra Erikson

Ålder: 27 år

Bor: Majorna, Göteborg

Yrke: Socialpedagog

Främsta merit: OS-guld i Paralympics 2004